Badminton

En del mindre vetande hävdar att det var utanför Gloucestershire som sporten Badminton fick sitt namn.
Inget kan vara mer fel, det var den 4'de hertingen av Beufort som döpte sitt gods till Badminton.

Detta för att inte tappa ansiktet helt.
Vi tar historian från början. Sommaren 1860 var som somrarna var i början på 60 talet.
Tack vare värmen ville unge Edmund Beufort komma ifrån Calcutta.

Som officer beviljade han sig själv och ett par kamrater, vilka vi återkommer till senare, ett par veckor permission.
En liten sväng till Bangkok borde liva upp, dessutom var de innerligt trötta på curry.
Lite thaikäk som ombyte var det som lockade.

Så med kamraterna Silas Wrigth och William ”Bill” Bullwrinkle II, arrangerades en mindre karavan för resan mot Indokina.
Resan var nog så besvärlig för de tre kamraterna, Bill blev av med en silkesnäsduk med monogram, vilket smärtade honom mer än de fyra tjänare som skickades iväg för att leta efter näsduken. De hördes aldrig mer av.
Men så var det ovanligt gott om tiger sommaren 60 med.

Silas och Edmund klarade sig dessbättre utan några liknade incidenter.
Väl framme i Bangkok så väntade thaimat i långa banor, samt chansen att spela Fransoserna ett spratt eller två.
Att Engelsmän och Fransmän höll sams i Bangkok är fortfarande en gåta.

Man har spekulerat i att den röda thailändska curryn kan ha något med saken att göra.
Hur som helst ansåg fransmännen att Bangkok var deras stad. Engelsmän var välkomna om de höll sig i skinnet och inte klagade över bristen på ”Steak & Kidney pie”.

Det är naturligtvis nu vi närmar oss pudelns kärna.

Kamraterna slår sig ner på ”Kalle Khmers kafe” och beställer in mat.
Man börjar med en Wonton-soppa.
Bakom sig hör dom hur den Franske guvernören muttrar om flugor i vinet.
Innan soppan kommit in har de bjudit in denne dignitär att dela bord med dem.

Soppan anländer och Edmund tar en stor sked, vilket han nogsamt blåser till en ätbar temperatur. Soppan skyfflas in i Edmunds mun som känner en smakexplosion av det slag som sällan beskrivs som angenäm.

Kocken som ju var kines hade helt enkelt blandat ihop det thailändska måttet för deciliter med det kinesiska.
Således innehöll soppan ca 4 metriska deciliter vitlök.

Detta voro lite mycket i Edmunds smak.
Så kippande efter luft började han beklaga sig, men väldigt fort kom han ihåg den Franske guvernören.
Han fick därför ändra sig (han hade tänkt flämta fram Bad Wonton!) och yttrade faktiskt ” Bad w... minton ”.
Guvernören och hans kamrater tittade något förundrat på Edmund.

En lång stunds tystnad infann sig i konversationen medans Edmund drack flera sejdlar med blaskigt amerikanskt öl som importerats av en driftig Australiensare på drift i världshistorien.

Något mindre andfådd började sedan Edmund förklara vad
han menat med Badminton.

Jo det var ju så att egendomen han snart skulle få ärva utanför Gloucestershire, skulle få just det namnet.
Han kom på namnet när han fick soppan i munnen.

Guvernörern och kamraterna voro naturligtvis inbjudna för dopkalaset.
Edmund och Silas återkom efter några veckor åter till Calcutta där de sörjde William som oturligt nog blivigt värvad till Viet Cong och försvunnit. Envisa rykten sade att han flera år senare varit synlig i en grotta i Afganistan.

Nåja resten av sin tjänstgöring ägnade sig kamraterna åt Te, kex och det lustiga spelet poona. Med varsitt racket slog man en gråsparv över ett nät.
Väl hemma höll Edmund sitt löfte och döpte gården till Badminton.
Här provade man även att spela poona, både med gråsparvar vilket pöbeln snart fattade tycke för och med fasaner. Det gick väl sådär.

Sensmoral:
Även en dålig soppa kan smaka illa.