Difficult to cure

Va har jag gått och blitt sjuk ?
Nja förutom blåsor som vi strax ska återkomma till så
är väl det stilla vansinnet hos eder bloggmaister den enda sjukdom jag har.

Höll på att skriva lider av men vaddå vansinne njuter man ju av!
Nä dagens titel kommer sig av att jag i två dar pinat min stereo med en och samma låt.
De som gissar att jag diggar "Boten Anna" har fel, väldigt fel. Gå och skjut er.
Nä här är det just "Difficult to cure" som fått min stereo att le.

Alltså för er som möjligtvis gått ut skolan utan bildning.
Difficult to cure är en låt av Beethoven, fast han kallade den sin niode symponi.
Sen ett par hundra år senare kom en farbror som heter Richie Blackmoore som spelade
,och kanske spelar än vem vet, i ett litet band som heter Rainbow.

Farbror Richie som är en dängare på gitarr tänkte att det här kan bli en låt.
Så sagt och gjort, det enda som är tråkigt är ju att farbror Dio inte får sjunga.

Nå här är det semester, Rainbow på stereon och elakartade fall av blåsor i vänster näven.
Nä sånt gör man inte med vänster framtass. Skäms för att du ens tänkte tanken Johan!!!

Farsan som ju är nära besläktad med bävrar, fällde en björk. Ingen lite björk heller.
Så stor att faderns klyv inte ville vara med.
Här kommer jag in och blåsor uppstår.

Nån måste ju hacka isär eländet, dum som man är så hackar man ju.
Belöning ? En blåsa stor som Gotland och så några mindre men ack så smärtsamma blåsor.
Samt naturligtvis en evigt tacksam far, så tacksam att jag fick tillbaks ett
ritsmått han lånat i 20 år.

Så här har man inte tid att blogga.
Ska ju ritsa linjer på närmsta trädbit!